The Moniker

the_moniker_biografiThe Monikers debutalbum Maktub är ett album i ordets rätta bemärkelse. En popskiva med lycka, längtan, melankoli och melodier. Det låter organiskt, och varmt och låtskrivandet är rakt igenom i toppklass. I centrum finns förstås The Monikers sensationella röst, som tar oss tillbaka till en tid då herrar som Lennon, McCartney, Harry Nilsson och Neil Diamond regerade. Addera några stänk Lynne, Ziggy och Supertramp och du har en tidlös, läckert arrangerad skiva av ett slag som hade lyst med sin frånvaro 2011 om inte The Moniker hade funnits.

Plattan täcker in det mesta – från andäktiga Holy, med franska Vanessa (från Vanessa and the O’s) på gästsång, till psykedeliska John, Mr Onion and I. Det pendlar mellan det sublima och det storslagna. Det är spelat – inte programmerat. Men kalla det inte retro. För det var precis så här den här musiken var menad att låta.

The Moniker tillhör den klassiska sortens artister som behärskar alla delar, sång, låtskrivande och artisteri. Där andra sneglar på dagsaktuella namn hämtar han kraft och estetik från tidlösa hjältar som John Lennon, David Bowie, Freddie Mercury och The Beatles gamla favoritartist, Harry Nilsson. Stora namn, men han har röst, bredd och identitet att backa upp det med.

Daniel började uppträda redan i tioårsåldern, först inspirerad av Robert Broberg. Humor förblir en av hörnstenarna i hans tillvaro.

– Jag är sällan den som öppnar mig direkt. Jag gillar att få folk att undra. Många brukar ha svårt att veta om jag är ironisk eller menar det jag säger, men mina vänner vet. Tror de.

Snart tog Guns N Roses över, följt av britpopen via The Beatles, som han fortfarande refererar till som ”den riktiga musiken” och i slutet av tonåren inleddes sedan låtskrivarfasen. Den gick aldrig över. Han kan hantverket och producerar regelbundet känslostarka, melodiska pärlor.

– Jag skriver varje dag. Kanske inte i studion eller ens med papper och penna, men i mitt huvud. Gör iakttagelser. Sållar och redigerar tills bara det bästa och mest sanna är kvar.

Familjen har alltid trott på sitt sladdbarn. Skeptiker och ”folk utan drömmar” har bistått med mest bränsle.

– Klart man vill stå på Wembley en dag, men det som verkligen känns, det som gör en uppfylld, är när en person kommer fram och säger att de verkligen berörts av en låt och trätt in i dess värld. Men varför inte kombinera båda? ler han.

Maktub visar olika sidor av The Moniker: Den extravagante estradören. Den smarte popsnickaren. Och den obotlige romantikern som med sin sång kan få en sten att gråta – inte bara en jurymedlem. Lyssna på denna varierade och storslagna albumdebut så förstår du varför.

[The Monikers officiella webbplats]